Namnsdagsbarn

Grattis till oss på namnsdagen, min underbara Rasmus ❤

/Amanda

Our glory days

 

Rasmus,
kärleken som jag hade till kommer jag aldrig att få uppleva igen.
Du betydde så otroligt mycket för mig, min fina vackra bruna häst.

Minnen från ponnytiden…

Haha jäklar vad det är kul att titta igen gamla bilder som man helt glömt bort och väcka gamla minnen! Här har ni 2 bilder från ”ponnytiden” dvs. den tiden då jag mestadels red och även tävlade ponny. Jag red för Orsa ridklubb och här på dom 2 första bilderna hade vi i dressyrlaget haft programridning/kadriljuppvisning. Jag red en underbar liten brun ponny – Klitch Klatch ”Kickan”. Hur gammal kan jag vara här? 16-17 kanske? Känns som det var  grymt längesen.

Fina tjejen på tävling i Leksand:

Tävling i Älvdalen (i spöregn) och Janna som var med som hästskötare:
(den tävlingen var förövrigt våran sista tillsammans)

Inte långt efter detta gick jag över till storhäst, och sen dess har jag inte varit ute på tävlingsbanorna med ponny något mer innan jag fyllde 18. Så jäkla synd att jag inte har några ”rid bilder” som jag kan lägga upp, hade varit så roligt att visa er. Hon var så otroligt fin den där ponnyn, och hade ett hjärta av guld! Jag provred 2 hästar när jag kom med i dressyrlaget, men jag behövde bara sitta på henne i 5 minuter innan jag hade bestämt mig. Det klickade på en gång mellan oss! och jag har många fina minnen med henne. Tyvärr finns hon inte längre, utan springer numera fri på dom evigt gröna ängarna. ♥

 

/ Janina

 

Flashback: Flying King

För ett år sedan, tänk er att det redan gått er år!, så hade jag denna lilla skitponny i ca två månader. Min vän från Mora, Julia Ögren, ägde honom och hon hade ledsnat lite på hästar så då tog jag honom ett tag när jag skulle lämna tillbaka Rasmus för att inte vara hästlös, och för att Kingen skulle få något att göra.

Oj vilken resa vi gjorde tillsammans. Jag, Malin & Ina tuktade den envisa jädra ponnyn – och trots att jag hade honom så kort tid så kom jag över den tröskeln med Kingen och han kunde lägga tillit till mig. Jag var inte rädd för honom som så många andra hade varit i Mora när han stod där, och det var nog det som bröt ner honom först. Han kunde se arg ut och hugga i luften, vifta bakbenen mot mig m.m men jag han skrämde inte mig – och när han märkte det så gav han upp. Vi knöt ett band, och trots att vi inte hade det lätt alla dagar så satte den lilla ponnyn ett litet spår efter sig i mitt hjärta.

Ett år sedan jag hade Kingen – jäklar vad fort tiden gått. 

Det är också ett år sedan jag lämnade tillbaka Rasmus.

Och snart ett år jag har haft Flash. 

Ett år går fort. Man ska aldrig underskatta sin tid. 
Live like today was your last day.

I’ll always keep you inside

Har suttit och kikat igenom mina bilder på datorn i brist på annat nu på morgonen. Hittade den här bilden bland tusen andra… Hade helt glömt bort den! Egentligen är det ingen speciell bild, en vanlig ”öron bild” på en häst från en ridtur. Men den här bilden tog jag på min och Nalles första uteritt tillsammans. En kall vinterdag med massor av snö!
Gick även igenom gamla inlägg på förra bloggen som jag har skrivit om honom (som jag brukar när jag saknar honom som mest) Som vanligt fastnade fastnade jag på det inlägget som jag skrev när vi tagit beslutet att sälja honom. Jag minns hur jag kände när jag skrev inlägget – i minsta detalj. Usch vad jag saknar tiden med honom …

 

{HÄR KAN NI LÄSA DET INLÄGGET}

På tal om Nalle så var han och Sara och tävlade hoppning i Torsåker nu i helgen som var. Det hade gått jättebra för dom berättade
Sara! Egentligen skulle jag ha försökt komma iväg och titta på dom när dom startade men jag jobbade tyvärr, som alltid. Dock ska dom starta igen Rättvik i oktober. Då SKA jag åka och titta!

Visste ni förresten att Sara har en blogg där hon bloggar om henne och Nalle + lägger ut filmer och bilder > http://whatmakesyoucrazy.blogg.se/

/ Janina

Du är saknad min vän

 

 

 

/ Janina

 

 

Rasmus

Tänkte skriva ett inlägg om den hästen äger den största delen av mitt hjärta. 

När jag började på Stiernhööksgymnasiet så fick vi besöka stallarna och kika på alla hästar. Rasmus var ingen häst som jag la märke till. En stor brun häst med svart man och svans, kraftig, inga muskler och såg allmänt tråkig ut. När vi sedan kom in i skolans rutiner och när vi hade ridlektioner så såg jag när mina klasskompisar red Rasmus att ”nej men fy fan vilken dötrist häst”, och sådär höll det på i flera månader. Dessutom var han skitarg i stallet så det var inte någon som ville gå i närheten av honom för risk att både bli sparkad och biten.

Efter ett par månader så tvingade Anita Hedin, vår lärare och tränare, min att rida Rasmus. Jag blev skitsur och ville verkligen inte rida den där döåsnan. Men det var bara göra som Anita sa. Jag fixade iordning den surtvära hästen i stallet och när vi kom ner i körhallen hoppade jag upp.  Efter jag värmt upp honom och red ordentligt så var det en ”WOW”-känsla! Jag hade inte suttit på en häst som var så JAG på.. aldrig tror jag! Vi var som handen i handsken, han lyssnade på minsta lilla förhållning jag gjorde, han gjorde klockrena skänkelvikningar, han fixade förvänd galopp helt korrekt och han bara hade DET. Det var jag och Rasmus från första gången jag satt upp på hans rygg, vi var som handen i handsken.

Efter det tillfället red jag Rasmus på varenda träning vi hade, han började ta en stor plats i mitt hjärta och jag fick en stor kärlek till honom.

Den 31 januari 2011 var en stor dag för både mig och Rasmus, den dagen fick jag ta honom få foder. Han blev MIN häst, bara min och inte massa andra elever. Han flyttade till Rättviks Ridklubb, och redan samma dag blev han en helt annan häst. Han var lycklig. Han var aldrig längre arg i boxen eller hade några tendenser att bitas eller sparkas. Han trivdes där, han trivdes med att vara privathäst.

Tiden gick fort och både jag och Rasmus utvecklades hur mycket som helst på bara några månader. Jag tränade honom stenhårt, han skulle vara fit. Riktigt fit. Han var aldrig skadad, en häst som var gjord av stål, han hade allt.  an byggde muskler så det hette fasiken, han blev smidig som en katt och han blev allt jag någonsin drömt om. Vi hade det kul, vi tävlade lite, men det var inte tävling som var mina mål med den hästen. Jag trivdes av att bara ha honom som MIN och jag var riktigt nöjd över att leva våran vardag så. Vi blev bästa vänner, vi gjorde allt för varandra.

Här kommer både filmklipp och bilder som beskriver utvecklingsjämförelsen vi gjorde.

16 januari 2011

19 augusti 2011

19 februari 2011

30 maj 2011

Det är lite skillnad. Det blev skillnad. Det syntes och det kändes. Vi blev ett starkt ekipage. Med tiden vi utvecklades så stannade Rasmus på ett ställe. Han kropp var inte bygd för att hoppa över en meter-banor och LB-LA-rörelser i dressyr, det var där jag  tog det tyngsta beslutet i hela mitt liv. Att lämna tillbaka Rasmus.

Jag ville utvecklas mer och jag ville börja tävla och bli starkare som ryttare. Jag fick många pikar när jag tog det beslutet, väldigt många tyckte jag var helt dum i huvudet som gjorde det, och bara tänkte på tävling och framgång. Andra tyckte precis som jag, att det var det bästa för Rasmus och det bästa för mig.
Det bästa för honom skulle vara att få komma till någon privatryttare som nöjde sig med klubbtävlingar/lokaltävlingar på låg nivå, en ryttare som nöjde sig med att träna på låg nivå och mysa i skogen samtidigt. Det var sånt jag nöjde mig med men sedan insåg att jag ville utvecklas mer.

I början av september åkte Rasmus tillbaka till gymnasiet. Den 12 september åkte han ut på annons. Jag fick vara med och skriva annonsen och fick vara delaktiv i köparna som hörde av sig. Han låg ute på annons ganska länge, tills jag tillslut via facebook fick reda på att en Johanna hade provridit honom.

Jag tog genast kontakt med Johanna, och vi blev mycket bra bekanta via telefon. Vi pratades vid vid många tillfällen om allt möjligt. Rasmus var huvudämnet såklart, men vi pratade om hennes tidigare erfarenheter, mina också, och hennes jakt på stallplats, andra hästar hon provridit. Vi skapade ett band varandra på sidan av gymnasiet som ägde Rasmus. Jag kände en stor tillit till Johanna fast jag aldrig träffat henne. Hon var kvinnan för Rasmus, hon var den rätta för honom. Jag bara visste det.

I Januari 2012 flyttade Rasmus till Johanna Salomonsson i Falun. Han bodde så nära mig, och han ägs av en kvinna som älskar honom – precis som han är.
Nu har han det bäst i världen, han är lycklig med Johanna, och Johanna är lycklig emd honom. Dom är gjorda för varandra. Dom kommer att få så många fina minnen tillsammans, dom är menade för varandra, och dom kommer att leva lyckligt tillsammans i resten av deras liv – jag bara vet det.

Såhär såg det ut när jag fick rida Rasmus hos hans nya ägare Johanna, när jag och min fina vän Evelina hälsade på våran fina fyrbenta bästa vän i Falun.
Haha, ja det funkar ju att rida i jeans, converse och en fyra strl för stor hjälm också – klaga inte på min fina outfit, jag vet att den är hemsk! 😉

Så otroligt många bilder, och alla bilder har ett minne. Jag älskar dig min fina vän!

/Amanda

Glömmer aldrig tiden med dig min vän

En häst som har betytt otroligt mycket för mig är den här hästen – Nayeli Ink Spotted Feet  ”Nalle”. Ni som har hängt med våran blogg från början vet säkert vem han är och våran historia tillsammans. Jag trodde aldrig att det skulle finnas en häst som skulle ersätta hans plats. Han var något alldeles speciellt och bandet vi skapade mellan varandra var fruktansvärt starkt.

För er som inte vet så mycket om mig och Nalle så kan jag berätta att det började så att jag blev tillfrågad av en tjej att börja rida honom någon dag i veckan eftersom hon själv inte kände att hon riktigt klarade av honom i ridningen, och han hade stått under en lång tid. Efter lite eftertanke så tackade jag ja innan jag ens sett hästen. Jag och mamma åkte och tittade på honom nere i stallet och mitt hjärta stannade. Där stod en stor långhårig skäckvalack med en rund mage men hans ögon.. jag glömmer aldrig ögonen. Det var som att han såg rakt igenom mig.

Första gången jag satt upp på honom och skulle rida en sväng så blev det inte riktigt som jag tänkt mig. Tvärvändningar, bocksprång och allmänt tok HELA ridturen. Fick ingen kontakt med honom överhuvudtaget ! Men jag gav mig tusan på att det skulle gå! Fortsatte att rida honom under någon vecka och det gick bättre och bättre. Tillslut var jag så fast vid honom så jag och hans ägare bestämde att jag skulle få ta honom på foder. Vi fortsatte och träna och träna och träna..Nästan varje ridtur i början bockade han vid galoppfattningarna, gjorde tvärvändningar och bocksprång efter bocksprång och det var under vissa stunder svårt att ens få kontakt med honom. Han hade energi i kroppen så det räckte och blev över och totalt livrädd för bilar under en period. Men jag gav mig ALDRIG. Jag visste att vi skulle fixa det här. Tog dit en tjej som kollade så det inte var sadeln som låg fel, men det var det inte. Och jag tog även dit en massör som masserade igenom hela honom, och det hon hittade var att han hade en liten spänning i frampartiet, men som gick att åtgärda med hjälp av några stretchövningar som jag skulle göra efter varje ridpass. Med hjälp av det och en himla massa vilja och träning så gjorde vi enorma framsteg tillsammans. Han började bli koncentrerad under ridturerna och träningspassen och han slutade tillsist helt att bocka.Jag glömmer aldrig den gången vi red runt travbanan runt stallet och han fattade galopp för första gången utan att bocka och han galopperade och galopperade lugnt och fint i ett stadigt tempo i fin form. Jag var så lycklig! Vi hade fixat det här!

Vi fortsatte träningen med att varva långa uteritter och promenader/miljöträning med dressyr/markarbetsträning på ridbanan och det fanns inte en enda gång jag inte tyckte att det var roligt att rida på honom. Vi åkte även iväg och löshoppade en gång, och jäklar vad den killen hoppade! (finns film på det om ni vill se) .

Han var min drömhäst… Min fina Nayeli. Som gick från att vara rent utsagt skitjobbig att rida till att bli smidig, stadig och trygg. Även när det gällde hanteringen i stallet så blev det en otrolig skillnad. Jag håller alltid ett plats i mitt hjärta för honom.
Tyvärr tog våran resa slut förra sommaren. Ett år sedan nu …Hans ägare ville sälja honom men erbjöd mig att få ta honom på foder ännu längre. Men jag skulle flytta och börja studera och jag insåg att jag varken hade tid, råd eller möjlighet att ha kvar honom. Då började det svåra… Leta en ny ägare till honom. Vem ska nu ta över min bästa vän?

Det var en otroligt jobbig tid, men jag fick själv skriva annonsen och ha kontakt med de intresserade köparna. Så dök det upp en tjej, som visade sig vara helt perfekt! Hon var den enda som provred honom och det räckte. Dom bestämde sig för att köpa honom och jag är så tacksam att han fick komma hem till just henne och hennes familj! Dom har det jättebra tillsammans och dom tränar och kämpar på! Dom har till och med hunnit varit ute och tävlat både dressyr och hoppning. Och jag är så stolt över honom. Jag har varit och hälsat på och sett hur dom har det och fick även rida honom när jag var dit. Sara gör ett jättebra jobb med honom och det har gjort det lite lättare för mig att acceptera att han inte är min längre. Nu får han göra en annan hästtjej lycklig istället 🙂 Sagan slutade lyckligt trots allt… Nalle lärde mig otroligt mycket och jag utvecklades enormt under tiden med honom. Så jag är honom evigt tacksam.

Bilder på våran utveckling tillsammans…
Dom första 5 bilderna på honom är från i början när jag började rida honom och sen ser man allt eftersom ordningen på bilderna vilken skillnad det tillslut blev!)

klicka på bilderna för att få dom större…

/ Janina